Discover Sweden with Alex

Utflykt till silverstaden Sala, Västmanland

Yta: ca 73 km2

Befolkning: 15 315 invånare (2023)

Administrativ tillhörighet: Sala kommun i Västmanlands län (Övertjurbo härad i NO Västmanland); Sala församling i Sala-Norrby-Möklinta pastorat inom Västerås stift

Geografi: slättbygd; högsta punkten 120 m (NV om Broddbo)

Vattendrag: Sagån

Sjöar: Olof-Jons damm (1,6 km2), Långforsen (1,4 km2), Stensjön (1,3 km2), Silvköparen (0,9 km2)

Kort historia: Namnet är först belagt år 1355 (Salum) och är en pluralform av substantivet ”sal” med betydelsen ”hus med ett rum, bod”.

Jugansbo är en småort med 64 invånare (2023). Strax väster om Jugansbo ligger den vackra skogssjön Hillingen.

Sjön Hillingen ligger vackert i skogen utanför Jugansbo. Här kan man fiska och bada.

Söder om Jugansbo ligger Kvarngården med fina lämningar efter den gamla kvarnen vid Sagån, på gränsen mellan Uppland och Västmanland. Vägen mellan Kvarngården och Skälby är vacker och man har en fin utsikt över åkerlandskapet där Sagån flyter obekymrat. Väster om Skälby ligger Ösby där Västmanlands naturbruksgymnasium ligger.

Saladamm och Åby är en sammansatt småort med 145 invånare (2023). Namnet kommer från den numera försvunna vattenkraftsdamm som låg söder om samhället och som försåg Sala silvergruva med vatten i århundraden fram tills dess att den torrlades 1901-02. Idag är det åkermark här. Ca 3 km väster om Åby ligger friluftsområdet Järndammen. Sjön med samma namn är ca 0,2 km2 stor och ligger 81 m.ö.h. Nordost om sjön ligger socknens högsta punkt – Gyltberget med 105 m.ö.h.

Vid Järndammen kan man grilla, fiska och bada…

I socknens nordvästra del ligger Broddbo, en småort med 111 invånare (2023). Orten omtalas först på 1600-talet och namnet lär komma från bonden Nils Larsson Brodde som bodde på orten. År 1886 kom järnvägen (dagens Dalabana) hit. Mellan Broddbo och Sala ligger tre större sjöar med vacker natur, badplatser, fiskemöjligheter samt avkoppling ute i naturen.

Sala är en idyllisk småstad med 13 779 invånare (2023) och centralort i Sala kommun. Lämningar från vikingatiden har hittats i trakten och Sala sockenkyrka byggdes redan i början av 1300-talet. Kyrkan fick tegelvalv som dekorerades ca 1465 av den kände målaren Albertus Pictor. Kyrkan var tyvärr stängd när jag var där. I närheten av kyrkan lät Gustav Vasa anlägga en hytta under 1540-talet med ca 30 byggnader där förädlingen av malmen ägde rum.

I södra väggen finns runinskrift Vs29 inmurad. Inskriften från 1000-talet lyder: ”Visäte och Halvdan läto hugga stenen efter Holme, sin fader, och efter Holmfast, sin broder. Livsten ristade dessa runor”. Runmästaren Livsten var verksam vid mitten av 1000-talet, huvudsakligen i Enköpingstrakten (Riksantikvarieämbetet).

Sala stad anlades på 1500-talet i samband med de första bergsbrytningarna på Sahlberget i det som så småningom kom att bli Sala silvergruva som var under vissa perioder den lönsammaste i hela riket, ”riksens förnämsta Clenodium”! I gruvbyn intill gruvan fanns på 1540-talet ca 400 hushåll som flyttades så småningom till slätten några kilometer nordost. Stadsprivilegier fick Sala av kung Gustav II Adolf den 15 april 1624 och staden började byggas en bit bort från gruvan då gruvbyn redan var för liten och överbefolkad. Holländaren Johan Carels ritade stadsplanen med kvadratiska och rektangulära kvarter, därav smeknamnet ”rutnätsstaden”. De två stora bränderna 1736 och 1880 har ändrat stadens karaktär. Småstaden Sala ligger på gränsen mellan märlardal och bergslagsbygd.

Rådmansgatan mellan Fiskartorget och Stora Torget

Gruvgatan sedd från Stora Torget. Kristina kyrkan i bakgrunden.

Rådhuset från 1783 vid Stora Torget är en slätputsad byggnad i två våningar med tegeltäckt mansardtak, efter ritningar av konstmästaren vid gruvan Daniel Steinholz. Takryttaren ritad av arkitekt Erik Hahr (1869-1944) är från 1927.

Stora Torget med Rådhuset till vänster (den röda byggnaden) och Sparbankshuset till höger (den stora, gula byggnaden). Sparbankshuset är uppfört 1902 av stockholmsarkitekten Erik Lallerstedt (1864-1955).

Magasinsgatan med vackra hus i trä och puts från 1700- och 1800-talet

Ekebydamm invid stadsparken delas av en promenadväg med bro och är skapad av det vattenflöde som rann ned från Långforsen och senare av en utloppskanal från gruvan. Kristina kyrka i bakgrunden.

Ekebydamm har fått sitt namn från de bybildningar som fanns här redan under medeltiden.

Stadsparken skapades av stadsträdgårdsmästare John E Lantz (1886-1965) och invigdes 1929. Här ekotemplet/musikpaviljongen i den franska parken som syns bakom Carl Eldhs (1873-1954) replikskulptur ”Ungdom” från 1911.

I den franska parken finns också Daniel Wretlings (1901-86) skulptur ”Nya vingar” från 1949.

Kristina kyrka tillkom i samband med stadens grundläggning och invigdes den 18 december 1641. Den döptes efter drottning Kristina.

Tornhuven är från tiden strax efter stadsbranden 1736.

I samband med restaureringen 1905-06 dekorerades valven med rosenband i friska färger enligt den rådande jugendstilen. Kristina kyrka kallas därför även för ”Rosenkyrkan”. Till vänster predikstolen från 1762 tillverkad av bildhuggare Jonas Holmin i Västerås.

Altartavlan skänktes 1738 av drottning Ulrika Eleonora och är troligen gjord av hovmålaren Georg Engelhardt Schröder. De flankerande änglarna är mästerverk av bildhuggaren Daniel Kortz och troligen gjorda före 1710.

Epitafium över medlemmar av släkten Bergenstierna: fadern Johan, hans första hustru Aletta Plaan och deras tre söner Daniel, Axel och Johan Otto. De två översta porträtten föreställer Johan och Daniel Bergenstierna och de två nedersta kontraktsprosten Mathias Ramzelius (vänster) och överhovpredikanten Carl Magnus Wrangel (höger).

Den praktfulla orgelfasaden tillhör ett verk av Peter Stråhle och Jonas Gren, färdigt 1758. Själva orgelverket är från 1969 och byggt av Emil Hammer i Hannover.

Konstnären Ivar Aguélis grav på kyrkogården intill Kristina kyrka. Se mer om Aguéli nedan.

Täljstenen är Salas kulturcentrum. Till det gamla varmbadhuset från 1928 flyttade olika konstsamlingar 1962 där de rymdes fram till 2007 då de flyttade in i grannhuset som tidigare varit en elverksbyggnad från 1903. Idag rymmer Täljstenen museum, konstsamlingar, kafé och stadsbiblioteket.

Aguélimuseet på Vasagatan 17 utgörs av den Fribergska samlingen donerad till Nationalmuseum till vilket de tillhör av stadsläkaren Carl Friberg (1865-1949). Det är den största samlingen av Aguélis verk i Sverige och innehåller 30 målningar och 11 skisser av Salasonen Ivan Aguéli (1869-1917). Mer om Aguéli kan man läsa på museets hemsida: https://aguelimuseet.se/ivan-agueli/

I samlingen finns också verk av bl.a. prins Eugen, Carl Milles, Henri Toulouse-Lautrec och Edvard Munch.

Minnesmärket över Ivan Aguéli vid Ivan Aguélis plats. Brunnen är orientaliskt inspirerad och ligger i avslutningen på Lillåpromenaden. Brunnen och parken invigdes på Aguélis födelsedag den 24 maj 2000. Monumentet är skapat av konstnären Acke Oldenburg (1923-2005) och keramikern Åsa Orrmell (f. 1948).

Väsby kungsgård på Museigatan 2 uppfördes 1557 åt Gustav Vasa som var här ofta i olika ärenden som rörde silvergruvans skötsel. Från och med Gustav II Adolfs tid och fram till 1887 fungerade platsen som bergmästarboställe, dvs tjänstebostad för chefen vid silvergruvan. Det var här Gustav II Adolf flörtade med den unga hovdamen Ebba Brahe när han var i Sala för att inspektera gruvan- Åren 1710-11 bodde det kungliga hovet på Väsby gård för att undkomma pesten som drabbade Stockholm. Nuvarande byggnad är från 1737 och ritad av bergmästare Bergenstierna.

Vy från Lillån. Kungsgården fungerar idag som museum och används för olika arrangemang.

Värdshuset Måns Ols ligger vid södra änden av Långforsen. Här finns en badanläggning och kägelbana. Platsen har fått namn efter Måns Olsson Ruvall, dammvaktare från 1700-talets första hälft, och värdshuset uppfördes vid dammvallen år 1791. Den nuvarande byggnaden är från 1960.

Badplatsen vid Långforsen, i anslutning till Måns Ols

Mer från Sala…

Lilla Istanbul ligger vid Annedal 4 km söder om Sala och här bor folkkonstnären Jan-Erik Svennberg som uppfört färgglada moskémodeller ända sedan 1976.

Blå moskén, en modell efter det kända originalet i Istanbul – 3,5 m hög och med invändig ståhöjd.

Gamla vattentornet är ritat i en nationalromantisk stil av arkitekt Agnes Magnell (1878-1966) och var i bruk mellan 1903 och 1962.

Sala silvergruva ligger 3 km SV om Sala. Brytningen startade här i början av 1500-talet och gruvans storskaliga arbete var i gång fram till 1908. Den sista gruvan stängde 1962. Arbetarna bodde i gruvbyn intill som hade ca 400 hushåll redan på 1540-talet! Totalt har ca 450 ton silver och 36 000 ton bly brutits i gruvan. Glansperioden är dock inte över, den är i högsta grad levande med gruvvisningar, konstutställningar, silversmeder, restaurang, höghöjdsbana, julmarknad och ett hotellrum 155 m under jord som i skrivande stund 2023 är världens lägst belägna hotellrum. Gruvans djupaste schakt går 318 m under jorden, men det är vattenfyllt från och med 155 meter. För att förhindra översvämningen av gruvan pumpas 220 000 liter vatten upp dagligen. Silvergruvan är utan tvekan ett av Sveriges främsta besöksmål.

Knektschaktet påbörjades 1604 med avsikten att komma åt de malmer som man trodde fanns under Herr Stens botten och Sandrymningen. Man nådde dock aldrig de eftertraktade malmerna. Schaktets djup blev i första skedet 148 m. Det stod färdigt 1639 och användes som pumpschakt mellan åren 1646 och 1882. I slutet av 1800-talet avsänktes schaktet från 155 m till 190 m. År 1887 byggdes en lave över schaktet. 1969 rasade laven samman men 2003 återskapades den och exteriören är en kopia av den tidigare laven. Två moderna hissar installerades samtidigt. Här börjar guidningarna i gruvan. Man samlas utanför och sedan åker man hiss ner till 155 m djup.

Vilket hårt arbete för stackars gruvarbetarna 😦

I Ekosalen har efterklangen av ett ljud uppmätts till 22 sekunder!

Från slutet av 1500-talet och fram till 1890-talet var vattenkraft den viktigaste energikällan vid gruvan. Från stora vattenhjul leddes kraften direkt eller med stånggångar till spel och pumpar. När detta turbintorn byggdes vid 1870-talets slut introducerades en ny teknik. Vattnet drev en stålturbin som hade högt varvtal. Kraften kunde efter nedväxling ledas vidare med rentransmissimer eller linspel och användas i verkstäder och produktionsbyggnader. Kring sekelskiftet 1900 kopplades en elektrisk generator till turbinen. Därigenom fick man elektrisk belysning och kraft till mindre områden.

Gruvkontorshuset byggdes år 1823-1832. Konststigaren var den första som bodde här. Konststigaren var förman för konststaten som ansvarade för reparationer och byggnadsarbeten vid gruvan. Omkring 1920 flyttade gruvkontoret in i detta hus.

Från 1644 till 1883 var detta gruvans viktigaste byggnad. Hit leddes vattnet från det stora sjösystemet och här drev det två bröstfallshjul av trä med ca 12 m i diameter. Kraften överfördes via stånggångar till pumpar och uppfordringsverk vid Knektschaktet, 140 m och Makalösschaktet, 90 m härifrån. Under vissa perioder fanns stånggångar även till Carl XI:s schakt samt till Nygruvan, ca 400 respektive 600 m långa. Det första hjulhuset på platsen byggdes 1644. Det byggdes om fullständigt flera gånger under 1700-talet och fick sin nuvarande form omkring 1890. Då hade man rivit vattenhjulen med tillhörande rännor. I juni 1994 skadades tyvärr byggnaden svårt av en brand.

Klensmedjan byggdes i korsvirkesteknik och tegel år 1807. Smedjan hade ursprungligen två härdar och här tillverkades bl a handredskap som malmrakor, brytspett, bergkilar, borrstål m m. På andra våningen fanns smedjans järnlager där man förvarade råmärken i olika dimensioner till smidet. Tidigare fanns en träbro upp till porten på andra våningen. Från 1920- till 1950-talet användes smedjan som tvättstuga för dem som bodde på gruvområdet. Andra våningen fungerade då som torkvind.

Kuskbostadens äldsta del är byggd år 1800 med en tillbyggnad från omkring 1900 och inrymmer idag två rum och kök. Fasaden har tidigare varit spritputsad. Huset har genom åren använts till spruthus, kontor och bostad. Här bodde gruvans sista kusk som hette Ernst Johansson.

Drängstugan uppfördes 1850 som brygghus, bod och vedlider i stället för de byggnader som brann ned natten till den tredje maj samma år. Till bygget användes både gammalt och nytt virke. Brygghuset nyttjades av gruvstigarens hushåll för tvätt, bak och öltillverkning. Huset är ombyggt till bostadshus.

Drottning Christinas schakts spelhussänkning visar grundmurar eller numera rivna, vattendrivna bergspel. Trärännan som förde driftsvatten till spelet är sedan länge borta, men returkanalen (som är tillmakad i berget) finns kvar och mynnar under Gamla Hjulhuset. Det första bergspelet började anläggas 1662 och stod färdigt tre år senare. Vattenhjulet var av bröstfallstyp med en diameter om 11,3 m och en bredd av 2,7 m. Ett nytt bergspel togs i bruk 1828. Detta spel hade ett vattenhjul av överfallstyp med en diameter om 5,9 m och en bredd av 1,8 m. Under år 1890 avvecklades spelet helt. Christina schaktets bergspel var ett av silvergruvans viktigaste uppfordringsverk i 225 år.

Drottning Christinas schakt började sänkas år 1650 och på tio år nåddes ett djup på 190 m. På denna nivå fanns stora malmtillgångar som bröts under senare hälften av 1600-talet. Schaktet sänktes sedan i olika etapper ner till 257 m och blev i samband med det centralschakt eftersom det kom i kontakt med samtliga nivåer i gruvan. Huvudsakligen användes schaktet för uppfordring av malm och gråberg, men också för transport av gruvved, material, hästar och gruvarbetare. Drivkraften för uppfordringen var två stora vattenhjul som fanns i spelhussänkningen strax söder om schaktet. Idag återstår endast grundmurarna av Spelhuset. Den nuvarande laven (överbyggnaden) byggdes 1858 och har blivit en symbol för Sala Silvergruva.

Detta block består av dolomit från Finntorpsbrottet, en kilometer sydväst om platsen. De ringformiga mönstren i blocket är en fossil av blågröna alger. De finns i grunda hav och när de växer uppåt i skikt mot ljuset bygger de upp ringformiga pelare. Det sker med hjälp av fin karbonatsand. Fossilen i detta block har det geologiska namnet stromatoliter, av de grekiska orden stroma=bädd och litos=sten. Åldern har beräknats till mellan 1900 och 2000 miljoner år. Det var dessa organismer som satte igång fotosyntesen, med hjälp av vatten, koldioxid och solljus. Wow 🙂

Anfarten är uppförd över ingången till 60 metersnivån i gruvan. Ordet ”anfart” är tyska och betyder begynnelse, dvs där man påbörjar nedstigningen till gruvan. Denna nedstigning tillkom i slutet av 1700-talet och den nuvarande överbyggnaden uppfördes 1869-70. Syftet med byggnaden var att gruv- och skrädningsstigarna (förmännen) fick ett kontor och bättre uppsikt över uppfordringen och malmskrädningen (sorteringen). I mitten av rummet tände arbetarna sina tjärbloss (facklor) och oljelampor för att därefter påbörja nedstigningen till sina arbetsplatser. Numera finns belysning, betongtrappor och stålstegar ner till 60-metersnivån.

Skrädhuset byggdes i slutet av 1810-talet. Här inne arbetade 10-20 personer, många var kvinnor och äldre pojkar. Man skrädade (sorterade) malmen och slog sönder malmstycken till hanterlig storlek. Gråberg, varp (ofyndigt berg) kastades åt sidan och tippades i stora högar runt om på gruvområdet. Sedan schaktlaven över Christinaschaktet tillkommit 1858 byggdes en rälsbana därifrån över till Skrädhusets övervåning där malmen kördes in. En del malmsortering gjordes också på planen (Gruvtorget) utanför Skrädhuset. Huset byggdes ut 1994-95.

Hästen var förr oumbärlig för gruvdriften. Alla transporter gjordes med hjälp av häst, även under jord. När vattenkraften inte räckte till kunde hästvandringar upprätthålla driften av spel och pumpar. Gruvans brandsprutor drogs också av hästar. År 1857 byggdes detta påkostade stall, med typisk dekor i snickarglädjestil. Det hade plats för sex hästar och var i bruk ända fram till 1954.

Den 10 september 1664 bestämdes att ett nytt schakt skulle anläggas 89 m väster om Nygruvan och drivas ner till ett djup av 409 m. Schaktet påbörjades år 1670 och sänktes då till till ca 115 m djup. Under 1830-talet sänktes det ned till 318 m och blev därmed gruvans djupaste schakt. Den yngsta delen kallas Karl XIV Johans schakt. Härifrån hittades under 1800-talet nya malmkroppar och malm uppfordrades fram till gruvans nedläggning 1908. Viss brytning och uppfordring förekom även vid slutet av 1940-talet. Laven (schaktbyggnaden) byggdes 1832-35 och är Sveriges äldsta! Den fick sin nuvarande höjd 1851. Bergspelet drevs först med vattenkraft och från 1891 med hjälp av en ångmaskin.

Fram till 1800-talets slut drevs alla stora maskiner med vattenkraft. År 1891 byggdes ångmaskinshuset med två ångmaskiner om 96 hästkrafter, främst för att driva gruvspelet vid Carl XI:s schakt. Med hjälp av linor överfördes kraft även till Knektschaktets gruvspel 400 m söderut. En linbana byggdes för malmtransporter till Christinaschaktet 250 m bort. Ångmaskinerna togs bort när gruvan lades ner år 1908. Under 1940-talet stod ett elkraftsdrivet bergspel i huset.

Gruvstugan byggdes ca 1670 och var under många år en av gruvans viktigaste byggnader. Här samlades gruvrätten som bestod av sex bergsmän och bergmästaren som domare. Gruvrätten dömde i alla frågor som rörde gruvdriften och man kunde även döma ut dödsstraff. I tingssalen höll man även morgonbön för gruvarbetarna innan de gick till arbetet. Gruvingenjören hade också sin bostad i huset och som gruvingenjörsbostad användes huset fram till 1956. Byggnaden är av timmer och i karolinsk stil. Huset byggdes om och rappades år 1753.

Direktörsbostaden i empirestil uppfördes 1823-29 i sten som bostad och kontor för materialskrivaren. År 1888 ombildades Sala Silvergruva till aktiebolag och den nye direktören August Heberle med familj flyttade in i huset, som därefter fick namnet Direktörsbostaden. 1877 upphörde tillmakningen i gruvan och på bostadens östra sida, där det gamla vedupplaget legat, anlades på 1890-talet en park med fruktträd och tennisbana. Byggnaden användes som tjänstebostad fram till slutet av 1980-talet.

Gustav III:s schakt är gruvans yngsta schakt, påbörjat år 1775. Det sänktes till 90 m djup och användes till en början för ventilation. 1832-39 sänktes det till det djup det har idag, 267 m. År 1842 byggdes den nuvarande laven som är Sveriges näst äldsta. I schaktet installerades pumpar som höll gruvans norra delar fria från vatten. Kraften kom från det nya hjulhuset, 275 m öster om laven, och överfördes med en konstgång. Först år 1903 ersattes de mekaniska pumparna med en elektrisk anläggning. Numera pumpas i genomsnitt 200 000 liter vatten per dygn ur gruvan. År 1993 installerades en hiss ner till 55 m.

Ingenjörsbostaden eller Verkmästarbostaden uppfördes 1888 för gruvingenjören. Mellan 1920 och 1975 användes byggnaden som Gruvmuseum.

Konstmästargården byggdes 1810 som bostad och kontor för gruvans bokhållare. Åren 1832-35 försågs huset med en övervåning och konstmästaren flyttade in. Konstmästaren var en av de viktigaste tjänstemännen vid gruvan. Han ansvarade för kraft, maskiner och byggnader. Han såg till att vattenhjul, konstgångar, pumpar och malmspel fungerade. Hans bostad var näst störst vid gruvan. Till hushållet hörde även fähus, matkällare och tvättstuga. Bostaden låg mitt på gruvområdet och omgavs av en stor tomt med prydnads- och köksträdgårdar. Idag finns kafé här.

Under 1870-talet utvecklades effektiva kemiska metoder för att öka silverutvinningen ur malmen, s.k. extraktion. Knektschaktets spelhus byggdes som extraktionsverk år 1888. År 1907 gjordes en tillbyggnad av husets norra ände och ett eldrivet uppfordringsverk installerades. Med detta verk uppfordrades malm ur Knektschaktet ca 100 m söder om huset.

Gamla hagelverket byggdes 1765 och användes först som lin- och svarvarbod. På 1770-talet förbättrades metoderna för silverframställning, vilket innebar att man också kunde ta till vara på blyet när malmen smältes. Den viktigaste produkten blev blyhagel för skjutvapen. Från 1867 inrättades här en hagelfabrik där blyhaglen sorterades, polerades och förpackades. År 1903 byggdes ett nytt hagelverk vid Nya hyttan och det gamla hagelverket gjordes då om till bostad.

Makalösschaktet påbörjades år 1622 och sänktes till ca 180 m djup fram till 1640-talet. Schaktet var ett av de första exemplen på den nya brytningstekniken, enligt den s.k. ”tyska metoden”. Det innebar att man drev ner ett lodrätt schakt med utgående orter (gångar) på olika nivåer. Makalösschaktet förlorade sin betydelse på 1660-talet då Christinaschaktet, som syns i bakgrunden, tagits i bruk. Namnet ”Makalös” kom av att den malm som påträffades här höll en mycket hög silverhalt.

Marketenteriet byggdes i nationalromantisk stil år 1919 som en kasern med ett tjugotal ungkarlsrum för att hysa nyanställda vid gruvan. Huset har fått sitt namn efter matserveringen som upptog hela bottenvåningen. Pga gruvans nedläggning kom huset aldrig att användas för sitt syfte. Det har istället fungerat som bl.a. danslokal och auktionshus.

Silverstigen är en mycket intressant promenadstig med mycket historia. Här i Aspenstorps naturreservat kan man se de äldsta gruvhålen från 1100-talet och hela medeltiden igenom. Följ stigen bara, väl skyltat.

Biskopsgruvan är den äldsta gruvan i området. Här sökte människor efter järn och hittade då troligen även silver. Därmed kunde den första silvergruvan i Sala öppnas. Det förekommer uppgifter om brytning redan på 1200-talet. Men säkert är att Biskopsgruvan bröts år 1305 under ledning av biskop Kettilson-Whide i Västerås. Eftersom kyrkan på medeltiden hade en enorm makt kunde biskopen själv lägga beslag på allt silver. I området norr om Aspenstorp finns skärpningar (gruvbrytning i mindre gruvhål och små öppna gropar) från 1100-talet!

Förmodligen bröts det silvermalm i Trundhemsgruvan under 1300-talet. Under äldre tider kallades gruvan för Finngruvan. Namnet anses komma från hundra finska karlar som ska ha arbetat åt kung Christian II vid Sala silvergruva. Troligen skedde detta när gruvbrytningen återupptogs 1520 vid det danska maktövertagandet. Trundhemsgruvans mineralrika vatten användes under tidigt 1800-tal som hälsovatten.

Troligen bröts det silver i Nygruvan redan under 1400-talet. Fyrahundra år senare gjordes nya försök att bearbeta Nygruvan. På 1880-talet sprängdes en avvattningskanal på 55 m djup i botten på Nygruvan. Kanalen öppnades under stor dramatik, då två arbetare fanns kvar när vattnet började forsa. De lyckades dock klänga sig fast vid en fick i kanalen och undvika att följa med ner i Carl XI:s schakt.

Här mellan träden fanns på 1500-talet en gruvarbetarby. I Nyby gruvby bodde enligt lokal tradition de som arbetade vid Nygruvan och gruvorna intill. Byn finns omnämnd ännu på 1600-talet, men vid 1700-talets mitt fanns endast två stugor kvar. Gruvdammen i den sydöstra delen av området försåg byns tamdjur med vatten.

Stenmurar byggdes runt gård och odlingar för att hindra djur och människor att ta sig in och ut hur som helst. Släkten Helsing var en betydande bergsmanssläkt i såväl Falun som Sala under 1600-talet. Familjen flyttade till Sala från Öster Silvberg i Dalarna och kan ha haft sin gård just här. Resterna efter en stensatt grund har eventuellt tillhört denna gård som kallades Helsingegården.

Greve Bielkes stoll är en gång in i berget som kom till för att avvattna de närliggande gruvorna inför ny silverbrytning. Stollen började brytas 1784 och samtidigt tillkom Pihls sänkning, ett 20 meter djupt luftschakt som skulle dra ut tillmakningsröken från stollen. Efter flera avbrott blev Bielkes stoll klar först 1868. Stollen är ca 1 220 m lång och mynnade vid Pråmån.

Gröna spelet byggdes sannolikt på 1880-talet. För att få drivkraft till det nyöppnade Carl XI:s schakt tillmakades två tunnlar i berggrunden 1673-98. Den ena ledde vatten från Grissbachs kanal till hjulet i sänkningen nedanför laven. Djupare ner i berget gjordes en avloppstunnel från vattenhjulet till gruvområdets avloppskanal. På några ställen var det nödvändigt att göra ett 5 till 16 m högt lufthål/skorsten, s.k. lichtloch, mellan tunneln och markytan. Där kunde dagsljuset komma ner och röken från tillmakningseldarna vädras ut. Gröna spelet är byggt över ett s.k. lichtloch (lufthål) till avloppskanalen.

Det här hålet är inte ett gruvhål, utan en del av en 200 meter lång underjordisk kanal. Längre söderut går kanalen ovan jord. Till skillnad från sina föregångare byggde Georg Grissbach sin kanal i en tämligen rak sträckning från sjön Långforsen till gruvan. Kanalen blev färdig 1641 och då fick det stora vattenhjulet inom storgruveområdet tillräckligt med kraft för att driva gruvans alla stånggångar och pumpar. Gruvan fick därmed en ny storhetstid.

Mycket historia om människor som slitit och dött för att få fram det dyra silvret. Promenera gärna runt i det vackra området och tänk på alla de människor som arbetat hårt för att maktens människor skulle blir rika(re). Vi kan hedra dem genom att gå runt och beundra resultaten av deras hårda slit.

Det finns också roligare saker att tänka på när man besöker Sala silvergruva, som t.ex. att shoppa i antikbutiken vid den stora entrén…

Lite KURIOSA om Sala:

Staden besöktes år 1849 av den danske författaren H C Andersen som noterade i sin dagbok att huvudgatan var folktom 🙂 Läs mer här: https://runeberg.org/blm/1945/0281.html
Under 1930-talet verkade i staden och på landsbygden Salaligan, en kriminell organisation bestående av fem män under ledning av Sigvard Nilsson (1908-1979), som mördade fem personer under flera år för att råna dem på pengar. Läs mer här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Salaligan
Några kändisar från Sala är bl.a. målaren och orientalisten Ivan Aguéli (1869-1917), skådespelaren Jacob Ericksson (f. 1967), Erik XIV:s ämbetsman Jöran Persson (ca 1530-68) och Tetrapackens uppfinnare Erik Wallenberg (1915-99).

Källor:

Sala silvergruva, 2011
Kristina kyrka i Sala, G Redelius, 1987
Wikipedia

Stormaktstidens Uppsala – 1600-tal och modern bebyggelse

År 1643 genomfördes en ny och modern stadsplan av den då moderna rutnätstypen inför drottning Kristinas kröning som tyvärr inte ägde rum i Uppsala. De medeltida krokiga gränderna och de gyttriga gårdarna ersattes med linjalraka gator som korsade varandra i räta vinklar. Det var ju så klart inte så lätt. Skadestånd och kompensation betalades ut till uppsalaborna som blev av med sina gamla, medeltida gårdar. De fick istället bygga ett bostadshus av sten inom fem år vilket ju inte så många hade möjlighet till. Denna stadsplan blev färdiggenomförd på våren 1669 då namnkommittén blev klar med sitt arbete med att namnge alla nya gator och kvarter. Stadsplanen, namnen och kvartersindelningen gäller, med väldigt smärre ändringar, ännu till denna dag.

Ur ”Uppsala – från liten medeltidsstad till Sveriges fjärde stad” (1995) av Helena Harnesk och Ulla Oscarsson

Ur ”Uppsala” (1995) av H Harnesk och U Oscarsson.

Slottet

Långhuset och sydosttornet från Johan III:s tid

Långhusets utbyggnad åt norr i renässansstil från 1601. I rikssalen till höger på bilden avsade drottning Kristina sig tronen den 6 juni 1654.

Nordosttornet där en tänkt flygel skulle börja byggas åt väst

Långhusets östra fasad som vetter mot staden. På 1600-talet var slottet vitmålat och dominerade den lilla staden.

Den norra infarten till slottet från staden

Kopparstick föreställande Uppsala slott från 1690, ur Suecia Antiquae et Hodierna. Ur ”Uppsala” (1995) av H Harnesk och U Oscarsson.

Ur ”Uppsala” (1995) av H Harnesk och U Oscarsson. Om Rudbeck, se nedan.

De nuvarande terrasserna framför slottet är en återstod av Rudbecks slottsträdgård.

Kyrkstaden

Domkyrkan på 1600-talet, en av de äldsta bilderna av kyrkan. Kopparstick från 1699 ur Peringskiölds ”Monumenta Uplandica”. Ur ”Uppsala” (1995) av H Harnesk och U Oscarsson.

Universitetsverksamheten

Academia Carolina, så kallat efter Karl IX, fick bedriva undervisning i det gamla Domkapitelshuset på domkyrkans sydsida (idag rivet). Universitetsverksamheten var igång igen och universitetet blev en självstyrande institution och akademikerna en egen grupp, en egen ”societet”, skild från borgarna. Undervisningen bestod främst av teologiska och humaniorastudier. Karl IX upplät Studentholmen, som tidigare bebotts av studenter, år 1593 åt 43 studenter. Den första kända promotionen ägde rum den 22 januari 1600 och redan 1622 inrättades professuren i vältalighet (retorik) och politik (statsvetenskap) av universitetskanslern Johan Skytte som också skänkte sitt hus, det medeltida hus nära domtrappan (kallat även idag för Skytteanum), år 1626 till professurens innehavare. På 1620-talet hade universitetet redan 19 professorer!

Ur ”Uppsala” (1995) av H Harnesk och U Oscarsson. Här ligger Riddartorget idag.

Den medeltida Kvarnholmen, idag Upplandsmuseet

Johan Skytte (1577-1645). Källa: Wikipedia

Universitetet fick en ny byggnad redan år 1622 då kung Gustav II Adolf skänkte ärkebiskopsgården mittemot domkyrkan (nuvarande Gustavianum) till universitetet och den fick namnet Collegium Gustavianum. Huset rymde lärosalar, studentrum, kök och matsalar. Olof Rudbeck (1630-1702) var en av 1600-talets centralfigurer i Uppsalas historia. Han var bl a professor i medicin och lät åren 1662-63 bygga en kupol på Gustavianums tak som inrymde en anatomisal, den s k Theatrum Anatomicum, efter kontinentala och antika förebilder. Den gamla byggnaden byggdes om så att studentrummen på översta våningen ersattes med bibliotekssalar och fakultetsrum. Den doriska frisen under takfoten tillkom på 1690-talet. Gustavianum är för närvarande under ombyggnad. Ett speciellt inlägg kommer här när den är färdigombyggd 🙂

Olof Rudbeck den äldre (1630-1702), porträtt av Martin Mijtens den äldre (1696). Källa: Wikipedia

***I salen dissekerades människo- och djurkroppar inför upp till 200 åskådare. Kupolen är krönt med ett solur, ett klot med förgyllda siffror .

Universitetsverksamheten fick en rejäl uppsving år 1624 när kung Gustav II Adolf skänkte till universitetet en stor summa pengar samt 400 hemman, fyra kvarnar och kyrkotionde från åtta socknar. Då förlades utbildningen av kyrkliga och världsliga ämbetsmän definitivt till Uppsala och för att komma upp till sina adliga kollegors bildningsnivå nere på kontinenten utökades undervisningen för den svenska adeln för att omfatta moderna språk, ridning, fäktning och dans 🙂 År 1647 skänkte drottning Kristina den gamla kvarnen på Kvarnholmen till universitetet. Här fanns drivkraft till malning, en hammare, en papperskvarn och en sågkvarn och all inkomst tillföll universitetet vilket senare under 1700-talet skulle orsaka rejäla problem mellan akademiker och övrigt folk.

Olof Rudbeck d ä var bl a professor i medicin och botanik och anlade en botanisk trädgård på sin svärfars, borgmästare Lohrman, kålgårdstomter vid nuvarande Linnégatan där Linnéträdgården ligger idag. I trädgården odlades 1 800 arter bl a nymodigheten ”den peruvianska nattskattan”, dvs potatisen. Bostadshuset tillkom på 1690-talet och då var det sonen och botanikprofessorn Olof Rudbeck d y som flyttade in. Carl von Linné lät senare på 1740-talet bygga om bostadshuset.

Linnéträdgården och Linnés tjänstebostad (idag Linnémuseet) på platsen där Olof Rudbäck lät anlägga sin botaniska trädgård och uppföra en tjänstebostad i slutet av 1600-talet.

Exercitiegården uppfördes 1663-64 av Olof Rudbeck på Gustavianums tomt, nuvarande Universitetsparken och tomten där Universitetshuset står idag, och var avsedd för ridning, fäktning, dans och vissa moderna språk. Exercitiegården byggdes ovanpå ruinerna efter den förfallna Uppsala gård och på gården fanns också bostäder för mästarna och stall.

Den moderna stadsplanen

Stora torget lades ut år 1645. Det kvadratiska torget ligger i skärningspunkten mellan två korsande huvudgator. Det är ett s.k. hörnslutet torg av renässanstyp, vilket betyder att det omges av byggnader och inte av gator och att fyra gator korsar varandra i torgets mitt istället för att löpa längs sidorna. Det var det första i sitt slag i Sverige. Idag finns i Sverige endast två bevarade – Stora torget i Uppsala och Rådhustorget i Piteå! Härifrån utgår Svartbäcksgatan åt NV, Vaksalagatan åt NÖ, Kungsängsgatan åt SÖ och Drottninggatan åt SV.

Längst till höger i bakgrunden reser Claes Edenbergs stenhus sig, nuvarande Rådhuset. Ur ”Uppsala” (1995) av H Harnesk och U Oscarsson. Turer med enmastade, delvis däckade båtar med sju mans besättning gjordes tre gånger i veckan på sträckan Uppsala – Stockholm under tiden maj-november.

Rådhusbyggnaden som fungerat som rådhus mellan 1710 och 1974 gömmer resterna av det s.k. Edenbergska huset, ett av de representativa privata stenhus som uppfördes runt torget omkring 1645 åt riksdagsmannen Claes Edenberg (1598-1667). En större ombyggnad gjordes 1768-70 efter ritningar av byggmästare Ulfström och överintendent Carl Johan Cronstedt. År 1883 tillbyggdes huset längs Vaksalagatan enligt ritningar av H T Holmgren (1842-1914), universitetshusets arkitekt. Samtidigt ombyggdes huset till nuvarande utseende i nyrenässansstil.

I byggnadens vänstra hörn (sett från beskådarens perspektiv) låg under 1600-talet Akademiens apotek. Här låg också Klas Edenbergs hus där den engelska ambassadören bodde över vintern 1653. Bulstrode Whitelocke anlände till Uppsala den 19 december 1653 tillsammans med ett följe på hundra personer!

Skandiahuset, ritat av arkitekt Sven Ivar Lind (1902-80), uppfördes på 1960-talet. På denna plats låg under mitten av 1600-talet Jochom Axbergs hus.

I hörnet Kungsängsgatan och Smedsgränd, där flera butiker ligger idag, låg under 1600-talet Olof Rudbecks hus.

När Stora torget byggts klart så blev det medeltida torget nere vid Dombron det Gamla torget.

Gamla torget så som det ser ut idag. Där universitetscampusen ligger idag (den höga byggnaden i mitten) låg under 1600-talet räntmästare Romels hus. Snett mittemot, där restaurang Klangmarket ligger idag, låg på 1600-talet Uppsalas rådhus. Det stod kvar fram till branden 1702. På torget ägde avrättningar rum och en sådan skildras av den engelska ambassadören Whitelocke.

Den medeltida dombron hängde fortfarande kvar under 1600-talet. Den nuvarande bron är från 1700-talet.

Nybron i bakgrunden byggdes först vid mitten av 1600-talet.

Svartbäcksgatan lades ut vid stadsregleringen 1643. Den börjar vid Stora Torget och löper ända till Bärbyleden och vidare mot Björklinge.

Modern bebyggelse på Svartbäcksgatan med Stora torget i bakgrunden och det orangea medeltida Celsiushuset med sin ”sneda” positionering till vänster. Till vänster om Celsiushuset, där S:t Persgallerian nu ligger, låg under mitten av 1600-talet professor Spoles hus.

Gränsen mellan staden och landsbygden utgjordes av en rad lador som stod gavel mot gavel. Ladorna hade stått tidigare inne på uppsalabornas tomter. Där Kungsgatan nu löper fanns det två rader lador. Det fanns fem infarter till Uppsala med fem tullportar: Svartbäckstullen, Vaksalatullen, Kungsängstullen, Slottstullen och Fjärdingstullen. Från dessa utgick de riksvägar som till stor del fortfarande består: de raka Björklingevägen (2 mil), Stockholmsvägen, Vaksalavägen och Rasbovägen.

Nuvarande Svandammen kallades på 1600-talet Kungsdammarna. Här var stadens sydgräns.

Vasatidens Uppsala – 1500-tal och modern bebyggelse

Kvartersindelningen var förmodligen densamma som under medeltiden och förblev så hela århundradet ut trots två stora stadsbränder 1543 och 1572. De omålade timmerhusen dominerade liksom tidigare. Stadsbranden 1543 var förödande då nästan allt öster om ån förstördes: kungsgården (någonstans på Islandet), Vårfrukyrkan, S:t Pers kyrka och Franciskanklostret samt Kvarnen mitt i ån.

Gustav Vasa kom till Uppsala strax efter branden och tillbringade en och en halv månad här för att organisera återuppbyggnadsarbetet. Kungen var mycket intresserad av att återuppbygga ett kungligt Uppsala. Han kröntes i domkyrkan här 1528 och då en kungsgård i princip saknades så ägde kröningsfestligheterna troligen rum i ärkebiskopsgården mitt emot domkyrkan. Därför blev det ett behov av ett kungligt residens i staden.

Under 1520-talet började ett kastell byggas där Universitetshuset står idag. Efter branden 1543 blev Uppsala gård ett slags mönstergård för avel och skötsel av kreatur med ca. 300 engelska och ca. 400 svenska får år 1548. Gården användes inte så länge eftersom fästningen på Kasåsen (nuvarande Uppsala slott) tog över de flesta funktionerna av en kungsgård så småningom och i mitten av 1600-talet blev Gammelgården som den nu kallades ett kungligt stall och därefter förföll och lades i ruiner.

Uppsala gård var en fyrkantig, kringbyggd borg med två runda försvarstorn mot nordost där Gustavianum nu ligger. Inom anläggningen fanns även bostäder och ett kapell. Uppmätning av arkitekt Kihlberg ca. 1880, i ”Uppsala – från liten medeltidsstad till Sveriges fjärde stad” (1995) av Helena Harnesk och Ulla Oscarsson.

Universitetsparken sedd från ingången till Universitetshuset. Här låg Uppsala gård som stod färdig på 1550-talet.

Universitetshuset och -parken till vänster där Uppsala borg låg under andra halvan av 1500-talet. Ruinerna revs på 1880-talet inför universitetshusbygget.

Kanske i anslutning till Uppsala gården eller någonstans nere i staden låg tryckeriet där Gustav Vasa lät år 1541 trycka Nya Testamentet som ingick i Gustav Vasas bibel. Universitetsundervisningen låg däremot nere under kungens regeringstid då denne avbröt stödet till det som en del av sitt reformationsprogram (universitetet hade grundats på initiativ av den katolska kyrkan). Men Erik XIV gav sitt stöd till den lilla akademin med högre undervisning som blev större under Johan III. År 1580 stängdes universitetet igen pga professorernas motstånd mot den katolske Johan III:s nya gudstjänstordning ”Röda boken” och pga den utbrutna böldpesten som härskade i staden. Universitetet öppnade åter den 1 augusti 1594 på initiativ av professorerna och hertig Karl och riksrådet.

Arbetet med byggandet av en befästning i Uppsala påbörjades 1549 uppe på Kasåsen. Nyslottet, som befästningen kom att bli känd som, blev den tredje vasaborgen efter Gripsholm och Vadstena. Mycket material från de nedbrända kyrkorna öster om ån återanvändes till slottsbygget. Slottet blev en försvarsanläggning med en kunglig bostad i och omkring tornet i fästningens sydvästra hörn och ett högmodernt, italienskt befästningssystem i renässansstil.

1527 gjorde kung Gustav Vasa sig till överhuvud för kyrkan i Sverige. Det var en dramatisk tid då Sverige gick från katolicism till protestantism. Kungen tog över stora delar av inkomster och egendomar från kyrkan vilket mötte motstånd. Det är en av förklaringarna till varför kungen valde att bygga en kraftig befästning så långt från landets gränser. Ovanpå bastionen Styrbiskop står idag Gunillaklockan som göts 1588 och skänktes till slottskyrkan av drottning Gunilla, kung Johan III:s gemål. Den hängde i det sydöstra tornet fram till 1702 då en stor del av slottet förstördes i en brand. Tornet raserades helt och efter några år upphörde slottskyrkan med gudstjänster. Gunillaklockan göts om 1759 och placerades där den står idag i sin nuvarande klockstapel för att fungera som vårdklocka som ringde i vård på kvällen och ur vård på morgonen. När det ringdes i vård skulle stadsborna bege sig hem till vila, stänga fönster och dörrar. Nattvakten började sitt arbete som tog slut först då klockan ringde på morgonen.

Bastionen Styrbiskop under Gunillaklockan byggdes på 1550-talet och är fortfarande bevarad. Ovanpå den fanns ett mindre torn som idag är nedrivet. I bastionen finns gångar och rum för kanoner och manskap. Gunillaklockan spelar idag en viktig roll i studenternas vårfirande Valborgsmässoafton. Klockan 21 hålls här studenternas tal till våren följt av körsång av Allmänna Sången.

Bastionerna Styrbiskop och Gräsgården har betydligt tjockare och lägre murverk än de medeltida försvarsanläggningarna brukade ha. De byggdes med speciella vinklar efter det s.k. italienska systemet. Försvararna kunde skjuta rakt ur från borgen och längs med alla murarna. Soldaten stod skyddad och kunde skjuta anfallare även när de var alldeles intill murarna. Här uppe på åsen dominerade bastionerna ett stort område: kanonernas kulor nådde över en kilometer!

Varför namnet Styrbiskop? Bastionen hade kanoner riktade mot domkyrkan och då höll kungens kanoner biskoparna i styr 🙂

I närheten av Styrbiskop låg fängelset, där de rikskända Sturemorden ägde rum.

Ruinerna efter Vasaborgen och bastionen Gräsgården byggd på 1550-talet. I den finns gångar och rum för kanoner och manskap bevarade.

Så här tycks vasaborgen ha sett ut under 1500-talet. Modell i borgens entré/förbutik.

Häromkring sägs Cecilia Vasa, en av kung Gustav Vasas döttrar, spöka än idag 🙂

Trappan som leder upp till den kungliga gemaken.

Sängkammaren. Idag hålls det bröllop och andra ceremonier här, inklusive fester.

Fler rum nära entrén där man får läsa om mordet på Sturarna.

Gustav Vasas son och efterträdare, Erik XIV, byggde ut faderns borg till ett representativt renässansslott i enlighet med tidens rådande fursteideal. Till vänster om försvarstornet byggdes en rikssal och en kyrka. År 1572 härjades Uppsala återigen av en brand som den här gången förstörde många gårdar öster om ån, en del av domkyrkan och slottet. Johan III reparerade den länga som hans bror lät uppföra tidigare med kungliga bostäder, kyrka och rikssal, dvs. den södra flygeln. Kyrkan finns inte kvar, men delar av korväggen har frilagts 1994. Kungen lät också bygga långslottet, vinkelrätt från den södra flygeln. Nedanför slottet låg slottsträdgården varav nuvarande Svandammen är en rest utav.

Kung Jans (Johan III) port från 1570-talet. Förr låg porten mitt i huvudbyggnaden som skadades hårt vid stadsbranden 1702. Sin nuvarande form fick porten i samband med restaureringen på 1700-talet.

Den södra fasaden var slottets pampigaste och porten var huvudentré. Fasaden är dekorerad med kvaderrustik som är en fasaddekor som ger intryck av att slottet är byggt av stora, fyrkantiga stenar. Egentligen användes mestadels putsat tegel.

Slottets södra fasad där delar av Johan III:s gamla slott ingår. Vasaborgens mur till vänster.

Vasaborgen i förgrunden och det nya slottet i bakgrunden

Den gamla vägen mot Stockholm startar vid Kung Jans port och går än idag som en rak linje i sju kilometer söderut (Dag Hammarskjölds väg).

Minnesmärke över Dag Hammarskjöld (1905-61) som föddes och växte upp i lägenheterna i slottets östra länga, där Fredsmuseet tidigare låg. Konstnär Charlotte Gyllenhammar (2021).

Uppsala blev platsen för Uppsala kyrkliga möte som öppnades den 25 februari 1593 där 306 personer deltog, däribland hertig Karl (sedermera kung Karl IX), riksråden, biskoparna, kapitlen, prostarna och många präster. De samlade som träffades i Domkapitelshuset (idag borta) antog den Augsburgska trosbekännelsen som bekräftade den lutherska tron i Sverige. Därmed är Uppsala 1500-talshistoria slut 🙂

Utflykt till Munsö, Uppland

Yta: ca 28 km2

Befolkning: ca 980 invånare

Administrativ tillhörighet: Ekerö kommun i Stockholms län; Adelsö-Munsö församling i Ekerö pastorat inom Stockholms stift

Geografi: Munsö och ön Lagnö; Uppsalaåsen från N till S; slättbygd i övrigt och höjder som når 32 m i Ängsberget intill Sjöängens färjeläge

Vattendrag: –

Sjöar: Snorran (0,02 km2), Blå Lagunen/Husbygropen

Fjärdar och vikar: Långtarmen (Ö), Norra Björkfjärden (N), Svinsundet (V), Hovgårdsfjärden (SV), Berlinsviken (S)

Kort historia: Namnet är först belagt år 1185 (Munseo) och innehåller terrängbeteckningen ”mun” med betydelsen sund. Namnet skulle kunna syfta på det trånga Svinsundet.

Munsö är inte längre en ö, utan en halvö som växt ihop med Kärsön och Ekerön i söder. Här kommer några höjdpunkter från mitt besök i socknen:

Väsby hage är ett naturreservat beläget nära Sjöängens färjeläge. Parkering finns. Jag besökte tyvärr inte naturreservatet pga tidsbrist 😦

Munsö är en småort med ca 130 invånare samt socknens kyrkby. Här ligger Bona gård, socknens största gods omtalad redan år 1185 då den ägdes av ärkebiskopen i Uppsala och på vars ägo Munsö kyrka byggdes i slutet av 1100-talet. Kyrkan är byggd som en rundkyrka med ett försvarstorn i mitten dit både ärkebiskopen och gods- och byfolket kunde fly i orostider. Godset tillhörde ärkebiskopen fram till 1470 då den övergick till kung Karl Knutsson Bonde. Idag är godset i familjen Gierttas ägo. Nere vid Svinsundet ligger Sjöängens färjeläge där Adelsöleden över Svinsundet börjar.

Det centrala tornet är från 1100-talet, vapenhuset (ingången till höger) är från 1400-talet och den västra tillbyggnaden tillkom år 1704-08.

Från vänster: tillbyggnaden från 1700-talet, vapenhuset från 1400-talet, tornet från 1100-talet, Bergenfeldts och Gierttas gravkor från 1651-58 och koret från 1719.

Själv kyrkorummet i det medeltida tornet. Till vänster 3 medeltida skulpturer från ett altarskåp från 1400-talet.

Gierttas gravkor från 1651-58, med karolinska harnesk och vapen och svärtade bröstplåtar som burits i sorgetåget vid Karl XI:s begravning. Intill väggen står gravurnor tillhörande bl.a. släkten Giertta.

Dopfunten från ca 1200 är kyrkans äldsta inventarium.

Altarbordet med en skiva av en gravhäll tillhörande kyrkoherden Nils Olai (d 1618). Glasmålningen skänktes 1905 och ramverket 1719.

Rundhusets väggar pryds av flera vackra begravningsvapen. Orgeln i bakgrunden uppfördes 1837-38 av Pehr Zacharias Strand, ombyggd 1911 av C R Löfvander.

Predikstolen från 1654 tillverkad av snickarmästare Lars Olsson från Hans Behms Stockholmsverkstad.

På norra Munsö ligger ett litet samhälle med det lustiga namnet Slut.

Sluts brygga. Mittemot bryggan kan man se Uppsalaåsen och den smala halvön Malmhuvud som består av flera grustäkter.

Söderby gård omtalas först på 1300-talet och här ligger idag tätorten Söderby med ca 280 invånare.
Ekeby gård omtalas först 1289 och Ekeby tomtområde är en småort med ca 210 invånare.
Husby gård omtalas först 1281 (Husaby) och nuvarande byggnad är från 1700-talet. Till Husby har även Österås gård som ligger på sydöstra Munsö hört, men den avsöndrades på 1880-talet. Invid Husby ligger ett stort fornminnesområde med ca 150 fornlämningar från vikingatid varav den största och mest kända är Björn Järnsidas storhög. Kan det vara så att den ökände Björn Järnsida, son till Ragnar Lodbrok, har bott på Husby och är begraven i högen? Det kan vi inte veta med säkerhet, men den ätt som Erik Segersäll och Olof Skötkonung tillhör har faktiskt kallats för Björn Järnsidas ätt eller Munsöätten! Vid Munkudden, öster om Österås gård, står runsten U 14 från 1000-talet. Då gården är privat har jag inte kunnat ta mig fram till stenen.

Allén som leder till gården är en gammal farled.

Björn Järnsidas grav. Nere i diket finns ett stängsel och därför kunde jag inte gå upp på högen för att se runstenen.

Utflykt till Adelsö, Uppland

Yta: ca 32 km2

Befolkning: ca 780 invånare

Administrativ tillhörighet: Ekerö kommun i Stockholms län; Adelsö-Munsö församling i Ekerö pastorat inom Stockholms stift

Geografi: Adelsö (ca 26 km2) är en småkuperad ö med odlingsbygd och skogsbygd med högsta punkten i Kunstaberget med 53 m (NV om Kunsta); Björkö (ca 6 km2) är en småkuperad ö med odlingsbygd och slogsbygd, med högsta punkten i Ingaberget ca 30 m (SO); flertalet mindre öar: Fagerön, Hovgårdsholme, Tofta holmar, Kurön och Gåsholmarna som är naturreservat

Vattendrag: –

Sjöar: –

Fjärdar och vikar: Svinsundet (Ö), Norra Björkfjärden (N), Prästfjärden (V), Södra Björkfjärden (S), Björkösund (SO), Hovgårdsfjärden (SO)

Kort historia: Namnet är först belagt år 1200 (Alsnu) och innehåller terrängbeteckningen ”ala” med betydelsen växa. Namnet skulle kunna tolkas som ”den höga ön”.

Adelsö och den intilliggande grannön Björkö intar en central plats i den svenska historien. På Björkö låg under vikingatiden den vida berömda vikingastaden Birka och under medeltiden huserade centralmakten tidvis på Alnsö hus på Adelsö. Tusentals fornlämningar från brons- och järnåldern samt från vikinga- och medeltiden har påträffats på dessa två öar. Det är en fascinerande plats ur flera perspektiv: vacker Mälarnatur, storslagen historia och en plats på UNESCO:s världsarvslista. Följ med mig på en oförglömlig resa i både tid och rum.

Resan börjar vid Sjöängens färjeläge på grannön Munsö där vi tog linfärjan Tora på Adelsöleden som trafikerar sträckan Sjöängen – Lilla Stenby över Svinsundet (ca 1 km, 6 min). Resan är avgiftsfri.

Svinsundet, vy mot norr. Till höger Munsö, till vänster Adelsö.

Svinsundet, vy mot söder. Till höger Adelsö, till vänster Munsö, i Bakgrunden bakom den skogiga holmen ligger Björkö.

Färjan Tora tar oss över till Adelsö. I bakgrunden syns Bruksviken och Lilla Stenby.

I tätorten Lilla Stenby bor ca 250 invånare. Härifrån åkte vi först norrut och kom så småningom till Kunsta, en liten ort med fyra gravfält med över 100 gravar där många fynd gjorts i samband med arkeologiska utgrävningar.

På öns norra spets ligger småorten Sättra där ca 90 personer bor. Namnet tyder på ”säter” med betydelsen utmark, troligen till Kunsta gård. Sättra gård omnämns först år 1449 (Sætra) då den var i kung Karl Knutsson Bondes (1408/1409-1470) ägo. Den hamnade i flera adelsfamiljers ägo under kommande århundraden och blev slutligen barnkoloni samt vårdhem i olika former mellan 1911 och 2002.

På den västra delen av ön ligger Tofta herrgård som nämns i skrift första gången år 1297 (Thiufta). Nuvarande mangårdsbyggnad är från 1850-talet. Söder om Tofta ligger en annan gård, Hanmora, först omnämnd i början av 1500-talet (Hammoræ). På sydvästra Adelsö ligger Hallsta, ett fritidsområde och ett litet samhälle med ca 80 invånare byggt kring Hallsta gård som omnämns redan på 1600-talet. Norr om Hallsta ligger byn Lundkulla, som bibehållit sin gamla karaktär före laga skiftet. Lundkulla gård byggdes i början av 1700-talet.

På södra Adelsö ligger Gredby först omnämnd år 1300 (Grytby) och Mälby omnämnd 1596 (Melby) samt Lindby som är en småort med ca 60 fasta boende.

Från Lindby brygga har man en vacker utsikt över Björkösundet. Här vy mot söder med Björkö och Birka till vänster.

Vy över Hovgårdsfjärden med Munsö i bakgrunden

Från Lindby brygga har man den vackraste utsikten över Björkö och Birka. Här Svarta jorden där vikingastaden Birka legat på 800-talet.

I Lindby kan man besöka Runstensparken där Kalle runristare har en utställning med återskapade/fotograferade kända runstenar och hur de kan ha sett ut när de var nytillverkade. I parken finns loppis och kaffe också.

På mellersta Adelsö ligger Grindby med en av de största koncentrationerna av bronsåldersbebyggelse runt Mälaren. Grindby gård omnämns först i skrift år 1595 (Grinnby). Öster om Grindby ligger Stenby omtalad redan på 1600-talet och vars mangårdsbyggnad troligen uppfördes på 1750-talet. Strax norr om Stenby ligger Skansberget, ett stort fornlämningsområde.

Skylten var tyvärr lite skadad, men det väsentligaste går ändå att läsa fram.

Hovgården är socknens centralpunkt och ett stort fornminnesområde som blev ett världsarv 1993. Enligt Wikipedia så ägs området av Vitterhetsakademin och förvaltas av Statens fastighetsverk. Här ligger en borgruin, husgrunder, ett stort gravfält och storhögar, en tingsplats och fler runstenar, samtliga från förhistorisk, vikinga- samt medeltid. UNESCO:s motivering är: ”Birka och Hovgården bär ett exceptionellt välbevarat vittnesbörd till det vitt spridda handelsnätverket vikingarna grundade under två århundraden av deras fenomenala ekonomiska och politiska expansion.” Hovgården var en centralplats redan på 700-talet. De som residerade här kontrollerade Birka och fick mer och mer makt som manifesterade sig i t.ex. byggandet av en kyrka samt av Alsnö hus. Jag har hört namnet Hovgården uttalas av de flesta [hovgården] med europeiskt o [u], dvs. i betydelsen ”gården med (häst)hovar”, men jag skulle snarare uttala namnet som [håvgården] vilket skulle vara troligare med tanke på att ett av Svearikets kungliga hov legat här.

Så här såg det vikingatida Hovgården troligen ut.

Skopintull gravhög från början på 900-talet, den enda undersökta gravhögen på Hovgården. Läs mer i infoskyltarna ovan.

En av de tre kungshögarna. Till höger skymtar Adelsö kyrka.

Kungshögarna i mitten på bilden och Adelsö kyrka till vänster. Nedanför högarna låt den vikingatida hamnen. Gravhögarna har aldrig varit undersökta men enligt sagorna ska de tre sveakungarna Björn, Olof och Erik som tog emot kristna missionärer ska ligga här. Kanske var det här på Alsnö hus som Ansgar träffade kung Björn första gången han kom hit. Troligen restes Sveriges första kyrka här, en enkel träbyggnad så ersattes av Adelsö stenkyrka på 1100-talet.

Alsnö hus var ett palats byggt på 1200-talet, troligen av kung Magnus Ladulås som också instiftade riddarståndet genom det s.k. Alsnö stadga från den 27 september 1280. Redan vid slutet av 1300-talet brändes palatset ned troligen av mecklenburgska kapare under deras räder i hopp om att återställa kung Albrekt på tronen.

Vägen upp till den plats där vikingatida hallen och senare Alsnö hus en gång stod. Framme vid stenarna lång en gång vikingarnas anläggningsplats.

Ruinerna efter palatset samt Adelsö kyrka i bakgrunden

Ruinerna med Hovgårdsfjärden i bakgrunden

Vilken magnifik utsikt! Föreställ er kungen sitta i Alsnöhuset (framme på bilden) och överblicka över hela Hovgårdsfjärden samt Björkösundet och på det sättet hålla ett öga på Birka som skymtar längst bort i bakgrunden.

Björkösundet med Birka i bakgrunden till vänster, sett från Hovgårdsbryggan

Intill Hovgården reser sig Adelsö kyrkan från 1100-talet.

Valven tillkom på 1400-talet. Votivskeppet som hänger längst fram till höger är byggt 1917-18 av viceamiral Erik af Klint.

Dopfuntscuppan från 1100-talet är kyrkans äldsta föremål.

Altaruppsatsen av trä är tillverkad 1802 av hovbildhuggaren Per Ljung i Stockholm och formen är inspirerad av en antik sarkofag.

Predikstolen skänktes 1768 av fru Valborg Österman på Stenby.

Läktaren byggdes 1823 och orgeln byggdes om 1929 av C R Löfvander, Stockholm.

Inne i sakristian i dess norra mur sitter runsten U 1 inmurad. Inskriften från 1000-talet lyder: ”Eskil lät resa denna sten efter …, sin far, en god husbonde.”. Var runstenen ursprungligen rests är okänt. Den omtalas först 1680 och då låg den som tröskelsten mellan kyrkan och sakristian. Först vid 1800-talets mitt togs den upp och flyttades till väggen. Ristningen är bitvis trampnött och delar av texten har gått förlorade. Allt kan fyllas ut med hjälp av avritningar från 1600-talet utom namnet på Eskils far. (Riksantikvarieämbetet)

Inne i sakristian i dess norra mur sitter runsten U 10 inmurad. Inskriften från 1000-talet lyder: ”Efter Öpe står denna sten och Loke gjorde…”. Stenen påträffades 1920 i ett litet grustag i åsen strax norr om gården Dalby, där det också finns ett gravfält. Stenen ser inte ut som en vanlig runsten, varför det diskuterats om den kan ha haft anknytning till en grav. Översättningen är osäker. Den förutsätter att man räknar med felristningar och onöjaktiga ljudanalyser från ristarens sida. Även ordvalet är avvikande. (Riksantikvarieämbetet)

Mittemot Hovgården, på andra sidan landsvägen, ligger Adelsö Hembygdsgård som idag hyser kafé och museum.

Ena entrén till kaféet, från turistinfobyggnaden

Inne i mangårdsbyggnaden finns kafé och butik.

I ladan finns en utställning av gamla vagnar och andra gårdsföremål och verktyg.

Inne i den lilla logen finns museum där man samlat olika föremål från hela socknen.

Träsnidade figurer signerade Fritz Karlsson från Munsö

Världsarvet och vikingastaden Birka tillhör också Adelsö socken, men den förtjänar ett eget inlägg.

Utflykt till Norberg, Västmanland

Yta: ca 311 km2

Befolkning: ca 5 240 invånare

Administrativ tillhörighet: Norbergs kommun i Västmanlands län; Norberg-Karbennings församling och pastorat inom Västerås stift

Geografi: sjörik kuperad skogsbygd med höjder som når 242 m.ö.h. (Dammsjöberget mellan Dammsjön och byn Gäsjö)

Vattendrag: Norbergsån/Kolbäcksån (199 km), Svartån (91 km)

Sjöar: Dammsjön (2 km2), Ungen (2 km2), Gäsen (1,7 km2), Noren (1,3 km2), Storsjön (1,1 km2), Orgen (0,8 km2), Stensjön (0,7 km2), Fraggen (0,7 km2), Målsjön (0,7 km2), Trätten (0,6 km2)

Sjön Noren vid Norbergs camping. På andra sidan sjön kan man se Klackberget.

Storsjön nära gränsen med Dalarna. Söder om sjön ligger byn **Ingolsbenning** som omtalas första gången 1539. En hytta var i bruk i byn fram till 1812.

Kort historia: Namnet är först belagt år 1303 (Norobergh) där förleden nor troligen var det äldre namnet på Norbergsån, ett vattendrag som förenar två sjöar, och efterleden berg som betyder bergslag. Norberg blev tidigt centrum för bergsbruket och var under hela medeltiden en av de viktigaste järnframställningsorterna i hela Bergslagen. Utgrävningar i Lapphyttan, 10 km O om tätorten, visar att järn framställdes i en masugn här redan på 1100-talet! Norberg är kommunens enda tätort och här bor ca 4 520 invånare.

Sjön Noren. I bakgrunden Norbergs kyrka med sin så bekanta tornspira.

Norbergs kyrka och Mimers lave sedda från väg 68 från Fagersta

Norbergs vapen och symbol vid sjön Noren

Vi börjar i Norberg, en av Bergslagens viktigaste bruksorter där man framställt järn i hundratals år. Norberg ligger mig varmt om hjärtat av flera anledningar. Orten har en idyllisk småstadskaraktär med gamla röda trähus längs med ån och en pampig kyrka samt ett supermysigt gammalt café, allt i det lilla centrumet. Omnejden präglas av gamla gruvhål som vittnar om en svunnen industriepok vilken började i Lapphyttan redan på 1100-talet. Följ med på en vandring i centrala Norberg och känn historiens vingslag.

Norbergs kyrka har anor i 1300-talet och ligger mitt i tätorten. Kyrkan har ända sedan 1300-talet varit socknens mittpunkt och är väl synlig på långt håll, både från Klackberg och Fagerstavägen. Kan lätt fantisera om hur (Norbergs?)sonen Engelbrekt Engelbrektsson deltog i gudstjänst här.

Tornet är från 1697, men spiran lades till i samband med 1904 års restaurering.

Benkammaren på kyrkogården är från 1783.

Dopfunten i huggen granit (i förgrunden) är från 1904 och läktaren (i bakgrunden) byggdes 1733. Orgeln är från 1978.

Den medeltida bebyggelsen längs med Norbergsån ger staden dess unika karaktär. Här anlades en by på medeltiden som så småningom växte fram till ett riksviktigt järnbrukssamhälle. En förödande brand 1727 förstörde merparten av samhället, men det medeltida bebyggelsemönstret kan fortfarande urskiljas. Gårdarna är medeltida, medan husen är ombyggda på 1700-talet på de medeltida grunderna. Här finns mycket mer att se: loftbodar, brygghus, tvättstugor och bergsmansgårdar.

Abrahamsgården (Fagerstavägen 10-12) har utställningar och försäljning av konsthantverk.

Kvarnen har funnits här ända sedan 1776.

Norbergsån flyter till höger på bilden där man också kan se Kvarnen. I mitten Kornettgården från 1727.

Konditoriet grundades 1916 och är återuppbyggt efter den förödande branden 2015. Konditoriet är uppkallat efter sin grundare, konditorn Elsa Anderson (1884-1937).

Härinne är det säkert mysigt på vintern!

Många bakelser pryds av Norbergs karaktäristiska stadsprofil: kyrkan och Mimers lave. En legendarisk bakelse hos Elsa har varit hennes tangotårta som tyvärr var slut när jag besökte konditoriet.

Klockargårdens, här kan man köpa presenter, tvålar, hantverk m.m.

Bergsmannen och frihetskämpen Engelbrekt Engelbrektsson (1390-tal-1436) föddes troligen i eller i närheten av Norberg. Här ett minnesmärke över honom i Tingshusparken i centrala Norberg.

Mimerlaven, en av Norbergs sista gruvlavar i drift 1960-81. Spelplats sedan 2000 för Norbergfestival med elektronisk och digital musik och konst.

Vi lämnar de centrala delarna och vi beger oss till några gamla gruvor som har att berätta en lång och intressant järntillverkningshistoria. Kärrgruvan är ett samhälle ca 2 km norr om Norberg som ingår i tätorten. Gruvdrift har förekommit här från 1100-talet fram till början av 1900-talet och många spår från gruvdriftsverksamheten finns ännu kvar. Invånarantalet ligger runt 1 000 invånare. Inom Kärrgruvans gruvmiljö finns följande besöksmål:

Polhemshjulet, stånggången och konstkanalen från 1877

Stånggången i förgrunden och den byggnad som omgärdar Polhemshjulet i bakgrunden

Det gigantiska Polhemshjulet, ett av mekanikens under

Stånggången som gick mellan Polhelmshjulet nere i bakgrunden och upp till vändbrottet.

Svinryggen – promenera längs en bergkam och se några av de äldsta gruvhålen i Norberg som började brytas redan på medeltiden!

Både till höger och till vänster om bergkammen finns medeltida gruvhål som numera är vattenfyllda.

Thorshammaren i Hinsebo

Tågstationen i Kärrgruvan

Mossgruveparken – medeltida gruvhål och gruvmuseum

Gruvschaktet från 1777 som idag är museum.

Klackberg är ett övergivet järnmalmsgruvfält som numera är naturreservat. Området omtalas redan år 1303 och här finns en fin promenadstråk, stora gruvhål och Blå Grottan, traktens smultronställe.

Påminner mig om den mytomspunna ”Blue Lagoon”

Nya Lapphyttan är ett annat spännande bruksområde som ligger i Karlberg, västra Norberg, och är en rekonstruktion av den medeltida masugnen Lapphyttan som ligger öster om Norberg (Karbennings socken) och som var igång redan på 1100-talet! Tillsammans med besökscentret och bergsmansbyn ingår hyttan i Bergslagens medeltidsmuseum som invigdes 2012 och som är ett mycket populärt arbetslivsmuseum.

Här finns en liten utställning samt turistinfo och butik.

Bakom besökscentret finns en modell i mindre skala av en gruvas interiör med tillhörande lave ovanpå.

Ingången till Nya Lapphyttan till vänster om besökscentret. Här finns olika utställningar som berättar om gruvverksamheten i Norberg.

Den rekonstruerade bergsmansbyn ser nästan likadan ut som den utgrävda byn i Lapphyttan öster om Norberg.

Den rekonstruerade masugnen och vattenhjulet visar hur arbetet gick till i Lapphyttan på 1300-talet.

Hembygdsmuseet i Karlberg ligger strax höger om Besökscentret till Nya Lapphyttan. Här finns forslade byggnader från olika delar av socknen.

Myrbergs verkstad är byggd i amerikansk stil på 1910-talet och här visas bl.a. T-Fordar och motorcyklar. Coolt!

Då lämnar vi det mysiga Norberg och beger oss ut i socknen där nya äventyr väntar oss. Fliken är en by först omnämnd 1496 som haft hyttverksamhet fram till slutet av 1800-talet. Livsdal omnämns på 1300-talet och Nyhyttan år 1504, men järnframställning i trakten förekommer redan på 1100-talet. I Nyhyttan har det funnits hyttor, bruksbyggnader, logar, magasin m.m. vilka alla är borta förutom bruksherrgården från 1700-talet.

Flikåns mynning i sjön Gäsen, vid Fliken

Bjurfors är en liten ort med ca 50 invånare på gränsen till Dalarna först omnämnd i skrift år 1413 (Håkansbenning). Järnframställning och hytta har funnits här ända fram till 1650-talet då ett mässingsbruk anlades 1667 och namnet byttes ut mot Bjurfors (bjur betyder bäver). Bruket var igång fram till mitten av 1800-talet och herrgården brann ner 2006, men totalrekonstruerades därefter.

Badplatsen vid Lillsjön, mellan Bjurfors och Andersbenning

Bråfors nära gränsen med Fagersta kommun och Dalarna är en välbevarad bergsmansby som blivit kulturreservat.

Utflykt till Östuna, Uppland

Yta: ca 50 km2

Befolkning: ca 745 invånare

Administrativ tillhörighet: Knivsta kommun i Uppsala län; Östuna församling i Knivsta pastorat inom Uppsala stift

Geografi: slättbygd blandad med skogsbygd med höjder som når 35-40 m i de sydligaste och nordligaste delarna. Stockholmsåsens norra ände ligger vid Östuna kyrka.

Vattendrag: Laggaån/Storån

Sjöar: Valloxen (2,8 km2)

Kort historia: Namnet är först belagt år 1322 (Östunum) och består av förleden ”öster” och efterleden ”tuna” med betydelsen ”inhägnad”. Namnet kan tolkas som ”det östra Tuna”.

Östuna kyrka har medeltida anor och byggdes under andra hälften av 1400-talet. Märkligt nog så har kyrkan aldrig haft vägg- eller takmålningar, så det vita putset är faktiskt det ursprungliga. Kyrkan var tyvärr stängd när jag besökte socknen.

Den vackra allén som leder fram till koret och gravkammaren.

Klockstapeln står ute på en höjd utanför själva kyrkogården.

Övrigt: Tisslinge gård ligger väster om kyrkbyn och omtalas först på 1600-talet. Den nuvarande byggnaden uppfördes 1743. Eggebyholm gård är ett säteri först omtalat 1650 som ligger vackert vid Valloxens norra ände. Wallox-Säby är en herrgård byggd på 1700-talet, men platsen nämns redan 1383 (Walwxa Sæby). Byggherre till nuvarande byggnad är hovmarskalken och grundaren till Naturhistoriska Riksmuseet Gustaf von Paykull (1757-1826) i vars familjs ägo herrgården fortfarande är. Herrgården är ett gott exempel på en välbevarad 1700-talsherrgårdsmiljö. Gårdarna är privata och därför kunde jag inte gå eller åka närmare för att ta bilder.

Utflykt till Husby-Långhundra, Uppland

Yta: ca 79 km2

Befolkning: ca 1 180 invånare

Administrativ tillhörighet: Knivsta kommun i Uppsala län; Husby-Långhundra församling i Knivsta pastorat (Uppsala stift)

Geografi: slättbygd blandad med skogsbygd med höjder som når 39 m i Vilsten (socknens centrala delar)

Vattendrag: Laggaån

Sjöar: Örsjön (0,2 km2)

Kort historia: Namnet är först belagt år 1273 (Husaby) och betyder ungefär ”förvaltningsgård med förrådshus”.

Långhundraleden har länge varit en viktig färdväg upp till (Gamla) Uppsala under många århundraden. Under bronsåldern var vattennivån högre än idag och man tror även att vikingarna kunde ta sig från havet ända till Uppsala via båt. Längs med denna färdväg fanns runstenar samt gravfält viktigt positionerade för att kunna läsas respektive synas på långt håll. Det handlade om makt.

Storån/Laggaån är det enda som är kvar av den en gång så viktiga Långhundraleden.

Långhundraleden är idag en slättbygd med åkerbruksfält.

Runhäll U 497 vid Tibble har varit känd sedan 1600-talet och omtalar en vikingatida bro som gått över ån i sänkan norr om berget. Inskriften lyder: ”Ragnfast lät hugga hällen och göra bron efter Ingefast, sin fader, och Ingefrid, sin moder”. Samme Ragnfast har även låtit resa den numera fragmentariska runsten U 496 som står ute i åkern 200 m norrut. Denna sten, som är utförd av samma runristare, stod på 1600-talet mitt i en rektangulär stensättning på ett vikingatida gravfält. Texten lyder här: ”Ragnfast lät göra dessa märken för Ingefasts själ, och Gullevs”. Runristarens namn var troligen Önjut. (Info från Riksantikvarieämbetet)

I kyrkbyn Husby-Långhundra ligger kyrkan med samma namn med anor från 1100-talet. Kyrkan ligger på en höjd med vacker utsikt över Långhundraleden. Kyrkan var inte öppen när jag var i Husby-Långhundra.

Bästa platsen för meditation. En del av Långhundraleden i bakgrunden.

I sakristians västra vägg sitter runsten U 495 inmurad. Den är tudelad (se bild nedan) och har legat som tröskel i kyrkan.

Inskriften lyder: ”… Ingfast och Ingismund de voro bröder, söner …”

I korets norra vägg sitter runsten U 494 inmurad. Runinskriften är tyvärr överkalkad. Inskriften lyder: ”Brunkel lät resa denna sten efter Ragumund sin fader …”.

Fornlämningar finns det gott om i socknen och är av väldigt olika slag: stensättningar, gravfält, gravhögar och fornborgar. En mäktig fornborg som troligen spelat en mycket viktig roll i det vikingatida Långhundra är Broborg.

En av borgens ingångar, troligen huvudingången

Uppe på krönet samlades man i händelse av fara.

Från krönet hade man en utsikt vida omkring och kunde kontrollera Långhundraleden samt kräva tull.

En av de källor som försåg borgen med färskt vatten troddes ha magiska egenskaper då den rann upp i norr.

Vallbyåsen dämde upp den vattenled som ledde mot Gamla Uppsala och de människor som byggde borgen kontrollerade passagen här och krävde tull.

Månne ligger Grimsa i Grimsahögen strax söder om borgen?

Som jag skrev ovan så finns det väldigt många fornlämningar i socknen. En annan viktig sådan är Hönsgärde. Byn ligger vid Storån och omtalas först år 1333 (Hidhinskelf). Namnet kan betyda ”Hidkins höjd/kulle”, där Hidkin är ett mansnamn. Uppsala universitet ägde gården från 1600-talet då det fick den i donation av kung Gustav II Adolf och fram till mitten av 1980-talet. Idag är den i privat ägo. Men öster om byn ligger ett stort gravfält.

Järnåldersgravfältet (höger) ligger vid stranden av den numera försvunna uppdämningen av Storån.

Utflykt till Sevalla, Västmanland

Skogar och öppna åkerbrukslandskap. Socknen har en yta på ca 38 km2 och en befolkning på ca 330 invånare. Den ligger nordost om Västerås och tillhör administrativt Västerås kommun och Västmanlands län. Socknen är en skogsbruksbygd med jordbruksbygd längs vattendragen. Sagån (70 km) flyter i öster och utgör enligt gammal tradition gränsen mellan landskapen Uppland och Västmanland. Lillån flyter igenom socknen västerifrån och ända till Sevalla där den mynnar ut i Sagån söder om samhället. Namnet är först belagt år 1345 (Silwaldha): förleden sil betyder ”lugnvatten” och efterleden vall betyder ”slät, gräsbevuxen mark”, så namnet skulle kunna betyda ”den släta marken vid lugnvattnet” syftande på Sagåns lugna sträcka här.

Sevalla är en liten ort med ca. 50 invånare samt socknens kyrkby. Här ligger Sevalla kyrka vars nuvarande byggnad i nyklassicistisk stil är från 1821, men en kyrka har funnits på plats sedan 1200-talet. Kyrkogården är avskild från själva kyrkan och den ligger ca 500 m öster om den, på andra sidan Sevalla Bro-vägen. Och det är inte konstigt för här låg den medeltida kyrkan innan den revs 1820.

Socknens högsta punkt är Uvberget (66 m) beläget i sydvästra hörnet av Bispebo naturreservat i socknens centralnordiska delar.

Utflykt till Kumla, Västmanland

Yta: ca 62 km2

Befolkning: 1 508 invånare (2024)

Administrativ tillhörighet: Sala kommun i Västmanlands län (Övertjurbo härad i NÖ Västmanland); Kumla församling inom Kumla, Tärna och Kila pastorat inom Västerås stift

Geografi: förväxlande slättbygd och skogsbygd; högsta punkten 62 m; Sala kommuns sydligaste punkt ligger utanför gården Eriksberg, SO om Vad

Vattendrag: Sagån (70 km) flyter i öster och utgör enligt gammal tradition gränsen mellan landskapen Uppland och Västmanland. Lillån flyter i de södra delarna.

Sjöar: inga större sjöar

Kort historia: Namnet är först belagt år 1312 (Kumblum) och består av ordet kummel med betydelsen gravminnesmärke, troligen numera försvunna kummel vid kyrkan.

Kumla kyrkby är en småort med 162 invånare (2024) som ligger på vänstersida om riksväg 70 (Enköping-Sala) och är socknens kyrkby. Här ligger Kumla kyrka som byggdes i början av 1300-talet. Tyvärr var kyrkan stängd när jag var där.

Ingången har sina medeltida målningar bevarade.

Invid kyrkan ligger den vackra hembygdsgården uppe på en liten ås med vid utsikt ut över åkrarna.

Vilken mäktig ek! Här kan man äta sin matsäck och njuta av naturen och vädret.

Från vänster: Österbyboden, Sädesmagasinet som ligger på sin ursprungliga plats och Likvagnsboden

Ca 1 km norr om kyrkan ligger Tärna folkhögskola grundad 1875.

Ransta är en tätort i socknens södra del med en befolkning på 862 invånare (2024) och är efter Sala kommunens näst största tätort. Genom orten passerar järnvägen mellan Sala och Västerås. Mycket finns inte här, förutom tågstation, en restaurang, Tempo och en skola. Restaurangen var okej för en mycket hungrig varg 😛

Vad är en småort med 53 invånare (2024), belägen ca 2 km sydväst om Ransta längs Lillån.

Källor:

Wikipedia
https://tarna.fhsk.se/