Administrativ tillhörighet: Uppsala kommun i Uppsala län (Hagunda härad i västra Uppland); Västeråkers församling inom Balingsta pastorat i Uppsala stift
Geografi: svagt kuperad slättbygd med mindre skogbeklädda kullar; högsta punkten 28 m (i närheten av kyrkan)
Vattendrag: –
Sjöar: Lårstaviken, en vik av Mälarviken Ekoln
Kort historia: Namnet är först belagt år 1315 (Aker) och syftade troligen på en helig åker vid kyrkan. Förledet ”väster” lades till 1885.
Källa: Wikipedia Commons (min markering)
Socknen är ganska liten och det mest intressanta besöksmålet är faktiskt kyrkan som är ganska egendomlig på flera sätt 🙂 Västeråkers kyrka ligger i kyrkbyn Västeråker precis intill väg 592. Den byggdes under 1330-talet på initiativ av fru Ramborg på Vik som en egen kyrka som herrskapet på Vik kunde disponera fritt. Kyrkan låg troligen från början i Balingsta socken, men en ny socken började så småningom ta form runt Åker som Västeråker hette då. Att fru Ramborg var en mäktig kvinna framgår inte minst av detta påkostade bygge. Innerväggarna i kyrkan är byggda av tegel som var ett tämligen dyrt material och Ramborg hade nämligen råd att anlita hantverkare och konstnärer från det pågående domkyrkobygget i det närbelägna Uppsala.
Vilken söt liten kyrka 🙂Familjen von Essens familjegravDe dekorativa målningarna i form av stjälkar med blad, blommor och ekollon är från 1300-talet, medan övriga målningar är utförda på 1470-talet av ”Roslagsmästaren”. Två altarskåpsdörrar från Tensta utförda på 1480-talet troligen i LübeckPredikstolen i renässansstil skänktes 1659 av greve Gustaf Horn och hans hustru Sigrid Bielke på Vik.Det i särklass mest intressanta och egendomliga i kyrkan är fru Ramborgs grav i koret. Kopparhällen är väldigt dyrbar och unik i sitt slag (se bild nedan). Nischen är vackert dekorerad och ovanför den finns en kalkstensplatta som talar om vilken frikostig patron fru Ramborg varit! På stenskivan nedanför nischen finns en inskription som innehåller en förbannelse! Den lyder: ”Jag Ramborg, som ligger här, anropar alla rättänkandes ädelmod att de inte må tillåta någon att ta bort denna kopparhäll som är lagd över mig. Men om någon plundrar min grav må Gud vedergälla det. Bed för mig.” Sträckte fru Ramborgs makt sig över onda makter också? Hade hon ingått någon pakt med djävulen? Jag kan inte låta bli att undra över vad som kan gömmas under denna mycket påkostade gravhäll. Kopparhällen är unik i sitt slag i Sverige och tillverkades 1327 i Flandern. Bilden föreställer Ramborg och hennes två vapen, Sparre och And. Bården uppvisar en latinsk text som i svensk översättning lyder: ”År 1327 är jag, Ramborg Israelsdotter från Vik här. Milde Kristus, stå mig bi. Du är vilan och vägen till seger.”Kalkstensplattan är en testamentsurkund på latin som i översättning lyder: ”År 1331 lät jag, Ramborg på Vik, dotter till herr Israel, en gång Upplands lagman, bygga denna kyrka i Åker på egen bekostnad, och jag gav till prästbordet sex öresland i Lunda och ett öresland i Holmbro på det villkoret att prästen på stället skall vara skyldig att läsa en mässa för min själ varje vecka. Till denna kyrka gav jag vidare ett halft markland i Berga och Lunda. Två öresland i Berga gav jag åt klockaren för att han skall ringa vid denna mässa. Den vördnadsvärde fadern herr Olof Björnsson från Forsa, ärkebiskop i Uppsala, har stadfäst detta.” Ett klart bevis på fru Ramborgs makt och rikedom som inte ska glömmas bort!
Medeltida gravhäll föreställande Ramborgs döttrar Ramborg och Birgitta
Jag beundrar verkligen fru Ramborg på Vik. En maktfullkomlig kvinna i 1300-talets Sverige som disponerade över många tillgångar i form av slott, byggnader, jord och pengar och som fick bestämma själv över dessa. Inte att undra att sägner började spridas om hennes ”övernaturliga” makt – en sägen berättar att Ramborg skänkt storklockan till kyrkan och betalat den med en skatt hon funnit i ett trollberg i Kumla i Balingsta socken!
Precis vid ingången till kyrkogården från parkeringen står två mäktiga runstenar från 1000-talet resta i själva kyrkogårdsmuren.
Inskriften på U 846 lyder: ”Jovurfast, —fast, Vigunn, de lät [rista] dessa [runor] efter sin fader, Åse, Kättilbjörn, Ger, efter sin svärfar, … efter sin man.” Riksantikvarieämbetet skriver på infoskylten att stenens ursprungliga plats inte är känd, men att den på 1600-talet låg som tröskelsten utanför vapenhuset och redan då var skadad. Ornamentiken är säregen, möjligen har stenen från början inte varit avsedd att resas utan legat ner. Det andra namnet är skadat men har med säkerhet varit ett kvinnonamn. Det är alltså tre systrar som tillsammans med sina män och mor låtit utföra ristningen.Inskriften på U 847 lyder: ”Åsger och Gislög lät resa denna sten efter sina två söner, Ådjärv och Slode. Åsmund högg rätta runor för den som skall tyda. Åsmund … ristade.” Riksantikvarieämbetet skriver på infoskylten att stenens ursprungliga plats inte är känd, men att den på 1600-talet låg som tröskelsten mellan vapenhuset och kyrkan och redan då var skadad på flera ställen. Stenens övre del var dock täckt av dörrinfattningen och är därför i gott skick. Ristningen är utförd av den kände mästaren Åsmund Kåresson som har signerat ett tjugotal ristningar och ytterligare över trettio kan på säkra grunder hänföras till honom.
Sist så åkte jag vidare mot Balingsta och precis i korsningen mellan väg 592 och väg 590 står runsten U 848 från 1000-talet.
Inskriften lyder: ”Rikvid och Björn lät resa denna sten efter Torsten.” På infoskylten kan man läsa att Rikvid är ett relativt sällsynt namn i runinskrifterna medan Björn och Torsten är bland de allra vanligaste. Trots att ristningen är anbragd på ett flyttblock använder ristaren det gängse uttrycket ”lät resa stenen”.
Källor: Gunnar Smedberg Västeråkers kyrka i Upplands kyrkor 77A (1980); Herman Bengtsson, Håkan Liby, Olle Nordling, Anna Ölund Vik – historia, miljö & människor (2015); Balingsta pastorats hemsida; Riksantikvarieämbetet; Wikipedia
Discover Sweden with Alex 