Socknen är den västligaste av alla tre socknar som ingår i Upplands Väsby kommun och ligger väster om tätorten Upplands Väsby med en del inom själva tätorten. Socknens yta är 43,5 km2 och dess befolkning är ca. 8 630 invånare. Eds socken är mestadels en skogsbygd med viss odlingsbygd vid sjöarna. Väsbyån är det största vattendraget, det är 3 km långt och rinner mellan Edssjön i söder och Oxundasjön i norr och är ett av de få vattendrag som rinner mot norr. Ån utgör sockengränsen mot grannsocknen Hammarby i öst. Tre stora sjöar ligger inom socknen. I norr finns Oxundasjön, en 15 km2 stor sprickdalssjö belägen 1 m.ö.h. I norr och väst breder Skarven ut sig. Skarven är en Mälarfjärd som sträcker sig norrut mot Sigtuna och vidare mot Uppsala. I söder ligger Edssjön, en 1 km2 stor insjö belägen 3 m.ö.h.
Socknen är medeltida och dess namn är först belagt på 1000-talet – Äidi – som i modern svenska stavas ed och betyder näs, syftande på landspassagen mellan Edssjön och Skarven där Eds kyrka ligger.
Delar av tätorten Upplands Väsby:
- Runby, väster om Väsbyån, där hembygdsgården ligger
Zamores kulle – ett exotiskt område?
Också i Runby, i korsningen mellan Edsvägen, Ladbrovägen och Fornminnesvägen ligger Zamores fornminnesområde. Kullen är en ovanligt stor gravhög från yngre järnåldern (500-1100 e.Kr.) med 18 meter i diameter och som ligger på ett gravfält som består av ytterligare 15 gravar varav 3 är tydliga gravhögar. Högar av den här imponerande storleken anlades oftast över välbärgade människor som hade makt och inflytande i bygden. I högarna har man hittat statusföremål som vapen, ett par dryckeskärl av glas och något sällskapsspel, samt offrade djur som hästar, hundar och rovfåglar. Detta gravfält användes av människorna på Runby gård som låg några hundra meter norrut, där hembygdsgården ligger idag. Runby gård står omnämnd på ett runblock kallat Ladbrostenen (U 114, se nedan) som ligger 1 km norrut invid Väsbyån och ristades på 1000-talet. Undre yngre järnålder var vattennivån omkring 5 meter högre än idag och Väsbyån var då en livligt trafikerad farled. Runby gård låg strategiskt placerad invid denna vattenväg och hade förmodligen mycket kontakter med omvärlden. Den stora gravhögen har fått sitt exotiska namn efter Antonin Zamore från Algeriet. Han var pukslagare vid Livregementet och 1786 tilldelades Zamore Runby gård som löneboställe. Enligt en gammal sägen drabbades han emellanåt av hemlängtan och uppsökte då gravkullen för att slå på sina pukor.
Längre norrut, intill korsningen mellan Ladbrovägen och Runbyvägen, efter järnvägsstationen, står runsten U 114 från 1000-talet (också kallad Ladbrostenen). Inskriften på framsidan lyder: ”Ingrid lät göra ladbron och hugga stenen efter Ingemar, sin man, och efter Dan och Banke, sina söner.” Inskriften på baksidan lyder: ”De bodde i Runby och ägde där gård. Krist hjälpe deras själ. Detta skall vara till minne av männen, så länge människor leva.” Den ladbro, dvs. vägbank över sankmark eller vattendrag, som omtalas i texten har säkert gått över vattendraget strax öster om ristningarna, där vägen mellan Ed och Hammarby gått fram.
I korsningen Bills backe och Hagvägen, nära Runby centrum, ligger flera runstensfragment ur U115. Inskriften lyder: ”… Finnvid, Ragnfrids son, lät…”.
- Njursta, söder om Runby. Här ligger den vackra Prästgården med anor från 1700-talet samt runsten U 106 från 1000-talet vars inskrift lyder: ”Gunnar och Sven reste stenen efter Tona, (sin) moder …”. Stenen hittades 1926 vid grävning i prästgårdens trädgård. Runorna upptäcktes först sedan stenen sprängts sönder för bortforsling. Stenen lagades sedan och restes på sin nuvarande plats.
De södra delarna (kring Edssjön):
- Älvsunda, en herrgård belägen vid Edssjöns östra strand mitt ett fornminnesrikt område. Älvsunda omnämns först 1299 (Arløghasund) och den nuvarande byggnaden uppfördes 1826 i gustaviansk stil på uppdrag av snörmakare A W Schmidt från Stockholm. Riksantikvarien Sigurd Curman (1879-1966) förvärvade Älvsunda år 1917 och idag ägs det av hans hustru Signhilds ättlingar. På gården samt i parken står runstenarna U 116 och U 117 vilka jag, på grund av att herrgården är privat, inte kunnat besöka. Lite längre ner i skogen, mot järnvägen, står U 118 vars inskrift lyder: ”Ragnfast lät resa stenen och göra bron efter Häming, sin fader. Han var Ragnhilds son. Och Öpir ristade runorna.” Stenen är svårt skadad och två stycken är förkomna och har troligen använts vid järnvägsbrobygget. Jag fortsatte i mitt letande efter stenen ner till järnvägen och upptäckte ett väldigt vackert ställe där Väsbyån rinner precis genom en tunnel under järnvägsbron. En mycket fin promenadstråk!
- Antuna gård ligger där Edsån mynnar ut i Edssjöns södra ände. Antuna har anor från vikingatiden. Här finns många stensättningar samt två runstenar, U 107 och U 119, vilka jag tyvärr inte kunnat besöka eftersom gården är privat. Namnet är fornnordiska och det betyder ungefär ”det andra Tuna”, dvs. inhägnad gård. Herrgården härstammar från början av 1800-talet och då ägdes den av krigskommissarie Carl Gustav Almqvist (1768-1846), far till författaren C J L Almqvist (1793-1866). Carl Gustav dog på Antuna. Under andra hälften av 1800-talet kom Antuna i industrimannen Carl Frans Lundströms (1823-1917) ägo och blev huvudgård i ett storjordbruk som också omfattade granngårdarna Bisslinge (se nedan) och Älvsunda (se ovan). Idag ägs gården av familjen Curman.
- Bisslinge är en herrgård som ligger vid Edssjöns södra ände. Bisslinge var en forntida by som låg i ett fornminnesrikt område. Herrgården härstammar från början av 1600-talet. På 1770-talet var Bisslinge en kulturell samlingsplats under den tid då den ägdes av Akademiledamoten Elis Schröderheim (1747-95). Här spelades det musik och teater och även Bellman har vistats här flera gånger. Senare ägare var industrimannen Carl Frans Lundström (1823-1917), tillsammans med granngården Antuna, och bokförläggaren Tor Bonnier (1883-1976) i vars familjs ägo gården fortfarande finns. Väster om Bisslinge, intill väg 850, ligger socknens och kommunens högsta punkt med 64 m.ö.h.
- Söderby är en ort i sydvästligaste delen med lite under 50 invånare
- Eds kyrka är belägen vid Edssjön. De äldsta partierna härrör från 1100-talet då en gråstenskyrka byggdes, helgad åt Sankt Olof. Gråstenskyrkan hade västtorn och ett enskeppigt gudstjänstrum. På 1300-talet förlängdes kyrkan, erhöll nytt kor och sakristia i norr. Under 1400-talet byggdes ett sydligt vapenhus. 1487 målades valven av Albertus Pictor! Från medeltiden härrör två ljusöppningar, i norr av romansk typ, sedermera igenmurad, och i söder omgjord under gotisk tid. Nästa period av förändringar inföll på 1760-talet. Kalkmålningarna doldes då interiören vitkalkades. Höga fönsteröppningar höggs upp. Vapenhuset revs och ingången i långhusets sydvägg murades igen. Som vapenhus fungerar sedan dess tornets bottenvåning, huvudingången är förlagd till dess västermur. Från 1760-talet härrör altarpredikstolen, ritad av Jean-Eric Rehn, eventuellt mästare även till altarring och korbänkar. 1917-18 utfördes en restaurering av Sigurd Curman då de medeltida kalkmålningarna togs fram och renoverades. Korets 1700-talsvalv dekorerades med målningar av Olle Hjortzberg, liksom fönstrets glasmålningar i koret. 1955-56 byggdes ett nytt vapenhus på det gamla vapenhusets grundmurar.
Lite längre söderut, ca. 1 km från kyrkan, vid Edssjöns västra strand, ligger ett block med den intressanta runristningen U 112 som härstammar från 1000-talet. Här vid den gamla färdvägen mellan bygderna i Sollentuna och Ed låg flyttblocket väl synligt för förbipasserande. Texten på södra sidan lyder: ”Ragnvald lät rista runor efter Fastvi, sin moder, Onäms dotter. Hon dog i Ed. Gud hjälpe hennes ande”. Texten på västra sidan lyder: ”Runor lät / Ragnvald rista. / Han var i Grekland, / han var krigarskarans hövding”. Ragnvald har varit en uppländsk storman som av inskriften att döma varit hövding vid den bysantiske kejsarens livgarde i Miklagård, dvs. Istanbul. Genom sin mor Fastvi har han sannolikt hört till den berömda Borrestasläkten i Orkesta ca 2 mil nordöst om Ed. Ristningen är skickligt utformad och texten har givits en rytmisk avslutning. På blocket finns sockennamnet Ed nämnt för första gången. Under vikingatiden var man tvungen att dra båtarna över land några hundra meter om man ville fortsätta segla från Edssjön och vidare i Mälaren, därav namnet Ed som betyder landtunga mellan vatten.
De västra och norra delarna (näset mellan Oxundasjön och Skarven):
- Harva, ett samhälle med ca 50 invånare, beläget söder om Harvaviken. Harva gård har haft bebyggelse sedan 1800-talet. Väster om Harva ligger Törndal och sydväst därom kommunens västligaste punkt.
- Edsby slott och Ljungbacka, en småort med ca 50 invånare. Edsby slott byggdes 1866-72 och sitt nuvarande utseende fick det år 1915 av arkitekt Isak Gustaf Clason (1856-1930). Slottet ligger vid Kyrkviken, norra Edssjön, och är idag ett privat äldreboende, ägt av familjen Curman. Dess förste ägare var riksdagsmannen Elis Fischer (1834-1889).
- Båtbyggartorp, en tätort med ca 220 invånare, belägen vid Harvaviken i Mälaren. Samhället ligger vackert uppe på en kulle med fin utsikt över sjön. Nere vid stranden ligger badplatsen Kairo, anlagd redan på 1960-talet och vars namn kommer enligt Wikipedia från en mirakelmedicin som försäljaren fick dåvarande ägare till pensionatet Kairo, Edvin Forsberg, att sälja.
- Sättra gårds naturreservat, inrättat 1970, är ett kulturlandskap runt Sättra gård vid Mälaren med badplats, eldplats och bra möjligheter till vandring och cykling. Sättra gård omnämns första gången 1297.
- Runsa, omtalat först 1313 då ärkebiskopen i Uppsala köpte mark i byn som stannade i kyrkans ägo fram till 1527 då den i samband med reformationen drogs in till kronan. Runsa by donerades 1580 till den franskfödde svenske fältherren och ämbetsmannen Pontus de la Gardie. Hans son, riksrådet och fältmarskalekn Jakob de la Gardie (1583-1652), lät i början av 1600-talet bebygga Runsa till ett skattebefriat säteri. Han skänkte 1618 Runsa som morgongåva till sin hustru Ebba Brahe som, efter hans död, lät uppföra den nuvarande huvudbyggnaden. År 1744 köpte amiral och landshövding Theodor Ankarcrona (1687-1750) och var fideikommiss från 1753 till 1984. Idag ägs slottet fortfarande av familjen Ankarcrona. Huvudbyggnaden byggdes i mitten av 1600-talet efter ritningar av barockarkitekt Jean de la Vallée (1624-96) och anses vara ett av hans främst verk, utvändigt så gott som oförändrad sedan byggnadstiden. Tre högre paviljonger är sammanbyggda med två lägre längor och de karnissvängda paviljongtaken krönta av lanterniner (uppbyggda ljusinsläpp) för tanken till ett franskt jaktslott. Den vida gårdsplanen är omgiven av två envåningsflyglar och en magasinsbyggnad. Den ursprungliga barockträdgården finns i sina huvuddrag bevarad än idag.
Nordost om Runsa slott, på Borgudden, ligger Runsa fornborg och stensättning. Parkera bilen på parkeringen som ligger i korsningen som leder till Runsa slott och gå den mycket vackra stigen (ca 2 km) som går genom åkerfält och skog. På väg till borgen, nedanför det branta berget, ligger en av Sveriges största skeppssättningar, en stor och imponerande manifestationen troligen från järnåldern.
Runsa borg, en fornborg från järnåldern, har en vacker utsikt över Skarven (och vidare mot Sigtuna) och Rosersbergsviken från sin plats uppe på det 30 m höga berget. Mitt i Skarven, nordväst om Runsa, ligger kommunens nordligaste punkt. Arkeologiska utgrävningar visar att fornborgen var mer än en tillfällig reträttplats i orostider. Den var en stormans gård använd stadigvarande mellan 300 och 600 e Kr. Höjdläget och de kraftiga murarna gjorde den till en ovanligt välbefäst gård. Släkten som bodde här var välbärgad och hade stor makt och inflytande över bygden och kontrollerade säkert både sjötrafik och handel mellan Mälaren och det inre av Uppland. Gårdens befästa hamnplats låg sannolikt i Lilla Borgviken. Borgen grävdes ut först 1902 av Oscar Almgren under medverkan av kronprins Gustaf (VI) Adolf. Då trodde man att borgen var vikingatida och en del av Sigtunas försvar. Den undersöktes av arkeologer igen 1992 då denna teori motbevisades samt sedan 2010 varje sommar under ledning av Michael Olausson fram till hans bortgång 2019. Det visar sig att Runsaborgen troligen varit stadigvarande nyttjad under folkvandringstid. Utgrävningarna visade också på spår av minst tre bränder i borgen och fler spår av äldre lämningar från bronsåldern återfanns också vilket betyder att platsen använts redan sedan 500 f Kr.
Discover Sweden with Alex 